-

imorse när jag skulle äta frukost var oboyen slut. det händer inte. oboyen tar inte slut. under de snart 20 år jag levt, har oboyen aldrig varit slut. det har liksom alltid köpts oboy innan någon ens kunde ana att den höll på att ta slut. jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. kanske anser mina föräldrar att jag är vuxen nu, och inte ska dricka oboy. deeeet kommer aldrig. aldrig, hända. oboy är mitt ständiga ljus i mörkret. anyways. som tröst började jag klippa mitt alldeles för långa hår lite. saknade my dear old snelugg och var nära på att klippa till, men stoppade mig som tur var i sista sekunden. jag vet ju av erfarenhet att jag är alldeles för impulsiv när det gäller mitt hår. när jag är uttråkad i februari (då jag ska bo hemma och inte göra någonting i en månad) känner jag dock på mig att något drastiskt kommer att ske. spännande.