Den här veckan har fått mig att tappa hoppet totalt.
Är så arg, ledsen och besviken på mitt land, dess medborgare och framförallt dess politiker.
Utöver att jag är trött på att leva i ett land fullt av rasister och inskränkta människor som vägrar att se strukturer, så kan jag börja gråta vilken sekund som helst över maktlösheten jag känner inför att vi lever i ett patriarkat, och maktlösheten jag känner inför att de allra flesta människor verkar förneka detta. Kan bli galen av att tänka på att Sverige är känt för sin välfärd, känt för att vara ett av de mest jämställda länderna i världen. Kan det verkligen finnas en enda människa som är nöjd över dagens Sverige? Hur känns det för Moderaterna att bryta ner det som Socialdemokraterna byggt upp under decennier? Kan man verkligen sova på nätterna när man för en politik som leder till att klyftor mellan människor ökar, i stället för tvärtom?
I torsdags träffade jag en kille som sa: "Klyftorna skapar jobbmöjligheter"
Vi lever i en så skev jävla värld och det enda jag undrar är VART FAN SOLIDARITETEN TOG VÄGEN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar